Detta har vart så himla jobbigt så jag har inte klarat av att skriva här förrän nu.
Torsdag förra veckan, 21 Oktober så fick vi ta ett mycket svårt och tungt beslut. Båda våra hemmaboende amstaffar har fått somna in.

No Pasaran Attica Amalthea Al-Aqsa, lilla grisen Gilla opererades för diskbråck 1 december 2009 och vi gick därefter på sim två gånger i veckan i fyra veckor följt av sim en gång i veckan i ytterligare 5 månader. I hop med detta krävdes det en mängd olika övningar och massage som tidsmässigt var ett 50% arbete. Gilla tyckte inte om det alls! Hon fick inte heller vara lös så hon blev mer och mer deppig och kunde sitta hemma och stirra in i väggen :( Efter 6 måndaders rehab gav vi upp och sa att hon får nu leva sitt liv så länge det går. Vi fortsatte med massage bara. Hon blev genast mycket gladare men smärtan satt kvar. I slutet nu fick vi smärtstillande på henne med detta hjälpte inte trotts att vi provade tre olika preparat. Vi fick bestämma oss för att hon hade det bättre om hon fick somna in i lugn och ro. Ingen hund skall behöva gå med kronisk smärta! Vi har ändå vart beredda på detta sedan hon opererades då vi visste från början att långt ifrån alla blir bra av en operation men det var ändå ingen tvekan om att operera henne!
Hon fick lugnande och la sig snällt på bordet. Jag kunde inte titta på henne, Richard stod och tittade henne i ögonen när hon gick bort så han fällde en tår. För er som inte känner Richard kan jag tala om att jag inte sett en tår från hans öga under våra 4,5 år tillsammans! Det var jätte jobbigt att se henne ligga död på bordet. Inte nog med det så fick vi sedan gå in till älskade Harry i rummet bredvid.

Tibridge Active Egon, våran älskade Harry kille har vart en helt underbar hund på alla sätt. Alltid fullt ös och lycklig över allt. Harry hade HD grad D med medel pålagring på sin vänstra höft och diskbråck. Han började visa symptom i våras då han hade vart ute en hel helg och tränat allt möjligt. Det var söndag kväll och han skulle resa sig ur sin bädd med han kunde inte lyft på bakbenen! Han kunde alltså inte stå. Det gick över till att han haltade dagen efter och det höll i sig i tre dagar. Vi åkte inte in då för vi hoppades att det bara var en engångsgrej, han var ju väldigt burdus och klumpig så det hade inte vart omöjligt att han sträckt sig.
Detta hände ytterlgiare två gånger varav en gång var efter 2 timmars promenad i regning skog vilket inte är särskillt mycket jämfört med allt vi brukar göra.
Jag fick bestämma mig för att åka in och utreda honom då han haltade efter 10 minuters vanligt lydnadspass i Säffe för ett par månader sedan. När vi kom inte var det ingen mening med att göra en röntgen då diskbråck inte syns där och med tanke på att hans mor (Gilla) också hade diskbråck så bestämde vi ihop med veterinären att boka in en ny tid för CT scan. Givetvis har vi vart hos specialister på Blå stjärnan i Göteborg för att inte få någon feldiganos på våra älskade ungar.
21 Oktober var nya tiden för CT Scan och veterinären förstod mig när jag berättade att vi redan innan har bestämt att det inte blir operation på Harry då vi redan har vart med om det förloppet tidigare och vet med all säkerthet att Harry aldrig skulle blir frisk eller klara en så lång konvalicens tid med rehab. Han skulle aldirg klara av att vara still i minst 7-8 månder och aldrig springa lös på den tiden, ingen träning mer än rehab som mestadels innebär stretch, massage, sim och olika balansövingar.
Veterinären träffade Harry i 15 minuter men kunde absolut hålla med för hon såg direkt att Harry inte var en vanlig hund, han krävde mycket!
Veterinären trodde också att även om de opererar diskbråcket kommer han inte kunna bli helt bra då han har så dålig höft redan i så ung ålder. Han skulle inte kunna operera både höft och rygg.
Vi fick bestämma oss för att han skulle få somna in vilket känns oerhört frustrerande och orättvist på alla sätt! Jag har aldrig träffat en härligare hund! Även när han inte kunde resa sig själv så var han ändå lycklig. Det känns jobbigt att behöva ta ett beslut när man helst av allt vill ha honom kvar. Tårar rinner för kinden i skrivande stund och smärtan sitter i hela kroppen. Tårarna kommer minska med tiden men tomeheten och saknaden kommer bara bli större. Inget är sig likt utan honom, allt är tyst, lugnt och ensamt.

När vi hade tagit bort Gilla fick vi gå in till en sovande Harry, vi hade tydligt talat om för personalen att de inte fick väcka honom förrän vi fått resultatet på ct scan, han skulle inte behöva vakan för att sedan åter igen få lugnande och somna in för evigt. Nu låg han där på golvet inlindad i filtar. Han hörde oss när vi kom in, det märktes. Eftersom han redan sov så tog det längre tid innan det verkade och hans kropp blev helt stel i en kramp, ush =( Hans muskler slappnade sedan av och han var borta, borta för evigt! Kommer aldrig tillbaka, inga mer pussar, inga mer goa kramar och lek. Ingen som kommer hoppande när man tar ett steg för tungt i golvet, ingen som blir helt överlycklig när han ser "hästen" (hans favorit leksak), ingen som tar satts från sovrummet opch hoppar i fotöljen ner på pallen och ner i bädden som en jagande räv, ingen som gömmer sina ben i soffan, ingen som tittar med sina fina ögon när han vill något. Helt tomt!!!